Ett halvt sekel har snart gått sedan hösten 1960, då Svenska Strauss-Sällskapet bildades. Vi som var med från början har under de gångna åren haft mycket trevligt tillsammans med alla de medlemmar, som anslutit sig under årens lopp. Vi har gjort nyttiga erfarenheter, glatt oss åt framgångar och ibland känt oss tillstukade av misslyckanden. Men som en outsinlig källa till glädje och tillfredsställelse, har musiken burit upp Sällskapet genom åren.

Inför 25-årsjubiléet (1985) har flera av våra medlemmar uttryckligen bett om att få veta litet mer om Sällskapets tillkomst och utveckling, och som en komprimerad historik har denna lilla krönika kommit till.

Avgörande betydelse för Sällskapets tillkomst hade Tekniska Realskolan på Timmermansgatan i Stockholm.Där skrevs i klass lf höstterminen 1957 in bl.a. två något udda elever: Leif Johannisson och Berth Vestergård; för enkelhetens skull, benämnes den senare 'jag' i kapitlets fortsättning. Leif och jag började ganska snart att debattera musik på rasterna - jag var helt vigd för Strauss, medan Leif vid denna tid ansåg Strauss vara en dålig efterapare av Franz Lehárs musik. Med hjälp av Nordisk Familjebok avgjordes snart den tvisten till min förmån, men Leif kunde snart kvittera genom att vederlägga min villfarelse, att "Guld och silver" var en Straussvals. En frukostrast i skivaffärens Numa lyssnarhytt räckte för att överbevisa mig.

Vi samordnade därefter våra krafter och besökte huvudstadens skivaffärer, bibliotek osv. för att tillägna oss så mycket vi kunde om Straussdynastin och dess musik. Varje vecka växte raden av inlärda opus.

På Regeringsgatan fanns förr en skivbutik kallad "Sterlings" - på den tiden huvudstadens bäst sorterade - med en kunnig medarbetare, herr Lagerman, vars stora och rödbrusiga lekamen man ännu mot 60-talets slut kunde se fara omkring på moped i stadens rusningstrafik - till och från sitt arbete bakom skivdisken. Denne man informerade vid ett tillfälle Leif om att det fanns en märklig Strauss-fantast i Lund; en besynnerlig student, som köpt butikens alla Mantovani-inspelningar av Strauss och sedan brutit sönder dem. Leif skickade genast ett brev till den intressante adressaten, och jag gjorde sammaledes.

Vi fick inte vänta många dagar på svar. Leif läste upp brevsvaret för mig. och jag gjorde några dagar senare samma tjänst tillbaka. Det visade sig vara en medicine studerande i Lund vid namn Bengt-Åke Lindhe. Han hade, fick vi veta, bett Lagerman hos Sterlings att lämna ut sin adress, om det fanns några likasinnade i kundkretsen. Bengt-Åke hade en dag, flera år tidigare, suttit hos sin violinspelande morbror, Åke Salomonsson, och hört på 78-varvsskivor. "Rosen aus dem Süden" hade likt en köttätande blomma uppslukat den unge mannen, som alltsedan den dagen suttit hjälplöst fast i Strauss-musikens ljuva garn.

Bengt-Åke kunde oerhört mycket mer om Strauss än Leif och jag, och han hade t.o.m. böcker i ämnet. För att inte tala om alla, för oss märkliga inspelningar på 78-varvsskivor med orkestrar som Marek Weber och Edith Lorand. Bengt-Åke föreslog, att vi skulle bilda ett triumvirat (det visste varken Leif eller jag vad det innebar, men Nordisk Familjebok fanns ju hemma i bokhyllan). För min del var jag sedan länge intresserad av föreningsverksamhet och organisation, så mitt motförslag blev att starta en ideell förening. Leif och jag drog upp riktlinjerna under otaliga skolraster och skivlyssnarstunder i varandras hem.

Hur snabbt Leif och jag skrev till vår brevvän i Lund, hann denne med att svara, och breven från Lund utströmmade en sådan entusiasm och optimism, att vi beslöt att bilda föreningen - det var i oktober 1960.

Den 25 oktober var Sällskapet ett faktum, och jag knallade till Åhlén & Holms Stämpelfabrik på Ringvägen och beställde en stämpel för Strauss-Sällskapet. Jag hade fått igenom min åsikt, att inte använda något förnamn på Strauss, eftersom dynastin ju har tre viktiga namn. Dessutom borde Richard och Oscar i första hand benämnas med förnamn för att undvika, sammanblandning med den ursprungliga musikdynastin Strauss. Påföljande dag betalade vi tre grundare in våra medlemsavgifter, 6 kr vardera. Leif och jag hade också lyckats intressera några av våra klasskamrater för Strauss-Sällskapet.

Bengt-Åke hade också en god vän, som tyckte om Josef Strauss´ polka-masurka "Die Libelle". Det räckte den gången för att göra polkavännen till vice sekreterare i föreningen. Sven-Erik Lavröd var mannens namn, och det kom att dröja många år innan Leif och jag fick tillfälle att träffa honom. För övrigt valde vi skolkamraten Jan Lindgren till sekreterare, Leif fick bli kassör, Bengt-Åke blev vice ordförande och litteraturföreståndare. Vi väntade oss en kolossal anstormning av biografistiska frågor från våra medlemmar, och litteraturföreståndaren skulle besvara alla dessa. Jag fick uppdraget att fungera som ordförande och musikföreståndare.

Någon medlemstidning hade vi inte, utan de publikationer, som skrevs och sändes till medlemmarna, duplicerades på en gammal spritduplikator, som jag hade i min källare. Med denna gamla, svarta Plentograf kunde man känna sig lycklig, om det gick att få fram 30 läsbara kopior innan spriten hunnit lösa upp färgbladet till en violett smet! Förlagorna skrev jag på en gammal auktionsinropad Remington med lyftbar vals.

Med dessa primitiva medel lyckades vi dock att under de första åren både samla medlemmarna till möten och ge ut skivbedömningslistor. Med de ytterligt små ekonomiska medel, som stod Leif och mig tillbuds, var skivköp ingen ringa uppoffring, och alltför ofta kom vi hem med miserabla, förvrängda tolkningar av Straussverk. Det framgick inte av skivomslagen, att det i vissa fall endast var titlarna, som inspelningarna hade gemensamt med Straussverken. Vi ville bespara medlemmarna att göra om alla våra misstag därvidlag.

Vi lyckades också med att utverka 10 % rabatt på skivor hos Numa och Nordiska Musikförlaget.

Ännu var det mest släkt och vänner, som för den goda sakens skull betalade in medlemsavgiften. Det var inte så lätt för oss att nå ut till allmänheten, trots att vi nogsamt lagt ut reklamblad i alla större skivbutiker i Stockholm med omnejd. Olika andra vägar prövades; så t.ex. skrev Leif till tidningarnas insändarspalter och frågade om Svenska Strauss-Sällskapet, varpå jag i de efterföljande numren sände in svar, som mestadels publicerades. På så sätt kunde vi efterhand byta ut våra fastrar och kusiner mot medlemmar med intresse för wienermusiken. Min dagbok säger, att jag den 6 januari 1961 hade besök av Jan Lindgren och Leif. Vi utarbetade Sällskapets stadgar. Den 29 mars samma år skrev jag till det stora, statliga östtyska skivbolaget Amiga/Eterna för att försöka importera skivor med verk, som inte fanns inspelade i väst. Den 10 maj kunde

jag hämta ut det första paketet med skivor från Berlin. Och inte nog med det; exportchefen för VEB Deutsche Schallplatten utnämnde Strauss-Sällskapet till generalagent för de östtyska skivorna i Sverige och gav oss synnerligen fördelaktiga inköpspriser. Hade vi varit framsynta och litet mer affärssinnade, hade vi säkert kunnat utveckla den kontakten gynnsammare än vad som skedde, men vi var i det läget intresserade endast av sådant, som inte redan fanns att köpa här i Sverige.

Den 13 maj 1961 träffade Leif och jag Bengt-Åke för allra första gången. Bengt-Åke var då på ett studiemöte i Stockholm, och vi hann äta middag hemma hos mig och diskutera Strauss någon timme innan det var dags för Bengt-Åke att taga kvällståget tillbaka till Skåne.

Den 3 december 1961 hade vi Sällskapets första årsmöte. Det varade från kl. 14 på eftermiddagen till kl. 20 på kvällen! Den 20 januari 1962 lämnade jag in en beställning till Sporrong; det gällde våra första medlemsnålar, som inte har ändrat utseende sedan dess. Leif hämtade ut dem den 8 maj 1962.

Under den våren hade jag också glädjen att leda Sällskapets första musiklyssnarcirkel, som hölls i Stadsbibliotekets filial på Hornsgatan. Det första mötet räknade 12 deltagare, varav 8 medlemmar.Högtalareutrustningen måste jag släpa med hemifrån. Årsmötet den 13 januari 1963 varade endast mellan kl.15-17. De första årsmötena hölls i en stram riddarsal på Östermalm. Den enda fördelen med den salen var, att den uppläts gratis av en släkting till Leif.

I augusti 1961 hade Leif gjort sitt första besök till Wien (Bengt-Åke hade varit där tidigare, men inte jag). Under denna resa odlade Leif två av sina intressen: Strauss och smalfilmning. De 8-mm-filmer, som han tagit i Wien, klipptes samman och försågs med musikillustrationer. Den filmen fick vi stockholms- medlemmar sedan se i många olika omredigeringar under 1962-63. De varvades med mina mer eller mindre varierande föredrag om och med Straussarnas liv och musik. För att ge medlemmarna åtminstone en aning omväxling, fick Leif på hösten 1963 läsa upp mitt senaste föredrag (om Lanner och Strauss d.ä.). Det var f.ö. första gången, som Leif höll föredrag för medlemmarna. Det skedde i Svensk-österrikiska Föreningens bibliotek och Leif hade gjort sandwichar, som fick mycket beröm av de närvarande; berömmet övergick dock i tystnad, när Leif stolt berättade, att han hade stansat ut brödbitarna med baksidan av en gammal ficklampa!

Under de fyra första åren av Sällskapets verksamhet, ändrades inte annat i styrelsen än att sekreteraren, Jan Lindgren, avgick och lämnade plats för en annan av våra klasskamrater, Börje Niklasson, som även han lämnade styrelsen efter två år. Men på årsmötet 1964 blev det stora ommöbleringar! För första gången hade Bengt-Åke kommit till Stockholm för att deltaga i ett av våra möten, och trots att han p.g.a. avståndet Stockholm-Lund inte kunde deltaga i föreningsarbetet annat än per korrespondens och enstaka telefonsamtal, lyckades vi övertala honom att åtaga sig ordförandeskapet; det var det minsta vi kunde hedra honom med - denne entusiast, som endast hade tillfälle att vara bland oss en gång om året - och så blev det under de 8 år som Bengt-Åke var föreningens ordförande.

Under 1964 gav Sällskapet ut en ganska komplett s.k. samlingsförteckning över alla Strauss-inspelningar, som då fanns på marknaden. Inspelningarna var också poängsatta.

1966 blev ett händelserikt år för Sällskapet. I början av året lyckades jag få ett programförslag antaget av Sveriges Radio; ett timslångt program med ovanliga Straussverk. Styrbjörn Lindedahl lämnade Storan i Göteborg för några dagar och reste upp till Stockholm och dirigerade radiosymfonikerna, som spelade bl.a. Sinngedichte, Indigo Quadrille, Im russischen Dorfe, och celloromansen Dolci pianti. Stig Rybrant läste upp kommentarerna.

Under året ändrade också medlemsinformationen skepnad. Sekreteraren, Ingegerd Asp, ville inte arbeta med lösbladssystem; hon ville göra om bladen till en tidning. Naturligtvis fick hon sin vilja igenom - även om jag talade mig varm för det litterabetecknade lösbladssystem, som jag själv hade hittat på. Den nya medlemstidningen fick, som ni alla vet, namnet Morgenblätter.

Mot slutet av året fick vi också en rejäl ökning av medlemsantalet. Skälet var att Leif under sommaren medverkat i TV-programmet "10000-kronorsfrägan, kvitt eller dubbelt" och vunnit dubbelt. Den sista gången över utmanaren, Bengt-Åke, som förlorade därför att han inte intresserat sig tillräckligt mycket för polkor. Sällskapet fick mycket gratisreklam under tiden som programmet gick och för att förlänga reklamtiden, sände också jag in en anmälan till TV och utmanade inför den sista matchen mellan Leif och Bengt-Åke den av dem, som skulle vinna, men TV fortsatte inte med ämnet Strauss, (tack och lov!).

Samtidigt som TV-programmen med Leif förbereddes, inledde jag förhandlingar med ABF i Stockholm om en veckolång utställning i februari 1967 med anledning av "An der schönen, blauen Donau"s 100-årsdag.

Utställningen kompletterades med två instrumentalkonserter, ledda av Sven Verde, en körkonsert, en långfilm och en revanschmatch mellan Leif och Bengt-Åke. Bo Teddy Ladberg ledde tävlingen och jag satt som domare. Utställningsveckan gav Sällskapet uppemot 70 nya medlemmar.

På hösten samma år (1967) hyrde vi en buss och företog en resa till Göteborg för att övervara en föreställning av "En natt i Venedig". - En betydligt längre resa företogs påföljande år, då en grupp under Leifs ledning åkte till Wien.
På våren 1969 avled plötsligt vår hedersmedlem - den utmärkte dirigenten Eduard Strauss. Hans hustru, sångerskan Elisabeth Strauss, fick senare övertaga makens utmärkelse i vårt Sällskap. Under hösten samma år hade jag glädjen att, leda vår första musikcirkel, som vi arrangerade genom ett studieförbund för att på så vis få statsbidrag till kurslitteratur. En av cirkeldeltagarna var en viss herr Rune Burman, vilken senare kom att bli ordförande i Strauss-Sällskapet. 1970, tog vi ett stort steg i och med att föreningslokalen på Paternostervägen i Johanneshov inköptes för 5000 kr. Medlemmarna erbjöds att teckna hundradels andelar i lokalen, som innan den togs i bruk byggdes om och målades. På hösten körde jag igång var tredje musikcirkel, som just förlades till vår nya lokal - det gällde ju att utnyttja den redan från början. Det tyckte också Leif, som startade "temakvällar" för medlemmarna.

Den stora utställningen på operan i samband med firandet "Läderlappen 100 år" 1974. Jubileumskonserten i Kulturhuset i Stockholm 1975 med Solveig Faringer som solist. Sällskapets första skivinspelning 1979; föreställningarna av "Det lustiga kriget" och "Drottningens spetsnäsduk"; inspelning av LP-albumet "Strauss Familjealbum" 1982, Gedda-skivan året Innan, Strauss-symposiet i Wien 1975 med Iréne Jonasson som vår representant och Strauss-symposiet i Wien 1984; LP-skivan med Anders Dahls Wienerkvartett.1983 och sist men inte minst att tre av våra medlemmar, Anne-Lie Kinnunen, Leif Johannisson och jag tillsammans med Stig Lennart och Karl-Erik Jonsson bildade Stockholms Operettensemble 1979. Samarbetet med Operettensemblen och andra musikföreningar har också resulterat i de uppskattade årliga wienbalerna. Lät oss hoppas, att framtiden kommer att ge möjlighet till fortsatt utveckling av vårt Strauss-Sällskap både här hemma i Sverige, där Strauss-musiken behövs mer än annorstädes, och i samarbetet med systerföreningarna utomlands.

Det har fallit på min lott att efter Berths magnifika sammanfattning av de första 25 årens verksamhet sammanfatta de senaste 15 årens historia.
Ett antal wienerbaler bl.a. på Grand Hotel, Hasselbacken och Stadshuset har varierats med operettcirklar av Leif Johannisson.

Ett stort arrangemang hade vi i början av juni 1985 med det andra internationella Strauss-Symposiet med 200 gäster från hela världen och med invigning med lunch i Stadshuset, Orfeus i underjorden på Operan, konsert med Elisabeth Söderström i Berwaldhallen, Wienerbal på Grand Hotel och operettkonsert i Vaxholm. Get together partyt ägde rum i Pioneers lokaler under värdskap av presidenten för Pioneer Nozumu Matsumoto och Gunnar Holm VD för Pioneer Svenska AB. Veckan blev en formidabel succé trots ett tidvis miserabelt väder. Uppföljning har sedan skett i London 1989, Tokyo/Kyoto 1997 och Coburg/Berlin 2000. Överväldigande har också varit staden Coburgs internationella Straussdagar vart till vart annat år sedan 1987, senast 1999.

Hundraårsjubileet till Johann Strauss d.y:s ära och 150 -års jubileet till Johann Strauss d.ä:s ära 1999 i Wien var också en stor händelse med arrangemang även i andra länder.

Glädjande är också att den internationella Straussrörelsen har vuxit till 14 Sällskap över hela världen – en utveckling som vi hoppas skall fortsätta med ännu flera länder.

En mångårig dröm har också gått i uppfyllelse i och med den kompletta Johann Strauss d.y. utgåvan på 52 CD på Marco Polo. Arbetet fortsätter nu med Johann Strauss d.ä. (initierat av Leif Johannisson) samt Josef Strauss.

Professor Franz Mailer ordförande i Johann Strauss Gesellschaft Wien gladde oss med att fira sin 70 –årsdag i Stockholm 1990. Han har även med sju utsökta band berikat Strauss kännedomen med Johann Strauss brev.

Musikaliska gästspel har arrangerats med Wiener-Walzermädchen 1989 och 1990, Wiener Biedermeier Solisten 1996 och 1997 samt Wiener Männergesangverein 1999.

Gästspelet 1987 med Arthur Kullings orkester med flera konserter södra Sverige var också en oförglömlig händelse i Leif Johannissons regi. Tyska sällskapets veckolånga besök 1997 i Stockholm var också mycket lyckat.

Sedan 1986 har vi haft regelbundna sändningar över Radio Sollentuna och hittills sänt över 500 program. Ett mycket stort framsteg var bildandet av den snart 10 år gamla Stockholm Strauss Orkester med Berth Vestergård som drivande kraft. Orkestern har gett oss ett stort antal oförglömliga musikaliska minnen med olika solister och dirigenter från hela Europa för att tillfredsställa det mest skiftande musikaliska inriktningar. Tänk att vi har egna Nyårskonserter till ett antal av tre varje år. Berth har gjort en pionjärinsats av stora mått och borde vara självskriven konferencier, han är oslagbar som sådan.

Ett kontinuerligt positivt samarbete med Stockholm Operettensemble till båda föreningarnas gagn och med Anne-Lie Kinnunen som primus motor har ägt rum och med Julfesten som höjdpunkt.

Skivutgivningen i vår egen regi har fortsatt med "Vive la danse!" som första CD. Jag skall här inte räkna upp alla men järnvägsskivorna och debutkonserten tillhör mina favoriter.

Styrelsemedlemmar har kommit och gått och jag vill framföra ett stort tack till alla dessa som lagt ned enorma arbetsinsatser till Sällskapets gagn. Vi ser nu fram mot de kommande tio åren till 50 -års jubileet hoppas på många nya medlemmar med flera i yngre åldrar som kan föra vårt arbete vidare.

40 -års jubileet firas på Piperska Muren lördagen den 21 oktober med musik framförd av Wiener Damenkapelle. Detta kommer naturligtvis att ge material till vår regelbundna publikation Morgenblätter som utkommer fyra gånger per år och som under en lång följd av år haft Leif Johannisson som redaktör och de senaste tre åren Roland Tullenborg.

Det nya seklet har börjat dåligt för Svenska Strauss-Sällskapet. Medlemsantalet har minskat med 30%. Det har varit svårt att hitta personer under 50 år som har ett stort intresse för Straussdynastins musik och vill engagera sig i en förening. Ett problem hos de flesta föreningar. I Sverige har kunskapen kring denna musikform suddats ut sedan vi började vår verksamhet 1960 genom att Sveriges Radio och TV samt massmedia helt nonchalerar denna konstform. Vår största utmaning är nu att sprida kunskap kring Strauss-dynastins musik till alla som är under 50 år.